Det var en prinsessa som var död. Åtta år bara var hon när hon dog. Och nu skulle hon begravas, denna heta, soliga majsöndag. Märit hette hon, prinsessan. Medan hon ännu levde bodde hon i en liten grå stuga alldeles invid vägkanten.
I en liten grå stuga – äsch, då var hon väl ingen prinsessa! Nej, hon var kanske inte det, när allt kommer omkring. Kanske var hon bara en vanlig liten flicka. Ibland kan det vara svårt att se någon skillnad.
Det var ingenting märkvärdigt med Märit. Inte ett dugg märkvärdigt med hela hennes åttaåriga levnad. Det enda märkvärdiga, om man nu ska kalla det så, var hennes död.
Britta-Kajsa får ett litet frö som lyser som guld. ”Plantera det här fröet i din trädgård och vattna det ordentligt, varje dag, så ska du få se nånting roligt.” Ur det gyllene fröet växer det en docka, precis en sådan som Britta-Kajsa alltid önskat sig. Dockan heter Mirabell.
Barnen var ensamma hemma. Det sista mamma sa innan hon gick var att dörren skulle vara stängd så att ingen luffare skulle kunna kom in. Men så behövde Sven gå ut ett tag och när han kom in igen, glömde han lägga på haspen.
En vecka före jul ramlar mormor och bryter benet. Oj, oj, oj, hur ska det nu gå med alla julförberedelser? Vem ska sälja mormors polkagrisar på julmarknaden? Det ska jag, säger Kajsa! Det är ju inte för inte som hon kallas Kajsa Kavat.
Eva har ingen mamma. Men hon har två mostrar. Moster Ester, som har kommit hem från Amerika, och så moster Greta, som är mamma till Berit. Berit, det är Evas kusin det! Egentligen har Eva förstås en mamma. Men vad har man för glädje av henne, när hon hela tiden bara ligger på sjukhuset och man aldrig får se henne. Man får bo hos sina mostrar i stället. För pappa är styrman på en båt och kan inte ha Gull-Pian med sig när han far till främmande länder. Gull-Pian – det var vad mamma brukade kalla Eva.
Skinn Skerping – det gruvliga spöket från farmors farmors farmors tid, som får blodet att isa sig än idag. Astrid Lindgren öser ur sin fantasi och ur sina småländska minnen. Det har blivit en riktig skräckhistoria berättad med humor och finurlighet.
Bertil är ensam hemma. Han hör små trippande steg under sängen. Det är en pojke som inte är större än en tumme – Nils Karlsson-Pyssling. Han bor i ett råttbo under golvet. Bertil sätter fingret på spiken bredvid råtthålet och säger ”killevippen”. Och vips blir han lika liten som pysslingen!
När vargen en natt river fåren i den lilla byn Kapela blir de fattiga byborna förtvivlade, inte minst Stina Maria och hennes farfar. Kort därefter lockas den lilla flickan ner till de underjordiska. Där återförenas hon med fåren, men är nu fånge bland de skugglika figurerna...
Kölden har sällan varit svårare och våren aldrig skirare än här. Marit Törnqvist har gjort en mästerlig iscensättning av berättelsen om de fattiga föräldralösa barnens kamp för sin existens hos bonden i Myra och mötet med den röda fågeln som visar vägen till körsbärsblom och gröna ängar och en mor som ropar 'Kom alla mina barn'.
”För länge sen i fattigdomens dagar, då fanns fattigstugan, en i var socken. Där bodde alla socknens stackare, de gamla som inte orkade arbeta mer, de utfattiga och sjuka och förvärkta, halvstollarna och de ensamma barnen som ingen ville ta vård om, alla samlades de till den suckarnas ort som var fattigstugan.” Läs sagan om den föräldralösa Malin som hamnar på fattighuset i Norka socken.
Pojken Nils ligger sjuk hemma i den ensliga torpet Eka. I feberdrömmarna hör han Kung Magnus ropa på hans hjälp, fängslad som han är av den grymme Hertigen och nu ställd inför döden. Nils förvandlas till Junker Nils, dröm till verklighet eller något däremellan.
